Trillske

Jag är mer rädd för att inte förändras.
Tänkte på det idag. Jag fyller 24 år på fredag.
Det låter en del i siffror va? För er som är -20.

Det stör mig inte. Jag kom på att det stora steget egentligen var 23.
22 är en mellanålder. 20-22 är ett enda vuxensteg.
23 är ett steg in i den riktiga vuxenvärlden.
Men 23-27 är samma sak. Någonstans därimellan infinner sig väl möjligen manligheten, då kvinnor anser att män under 25 egentligen är pojkar. Men jag håller inte med. Jag har alltid varit en man. Eller så blir jag det aldrig. Något av det. 

Hursomhelst är 23-27 samma sak. 28 är ännu en mellanålder. 29 är typ 30 och det vet ju alla, att vi vid 30 ska ha villa, fru och en mille på banken. Ungefär. 

Men när är det egentligen meningen att man ska förändras?
Jag utvecklas. Har utvecklats enormt  under bara ett år. Vilket kommer visa sig mer, men faktiskt redan har visat sig. Men jag är ju fortfarande samma person, med samma tankar och samma vilja och samma drömmar.
Så likadan på så många sätt.

Jag trodde jag hade blivit totalt känslokall och elak. Det hade jag uppenbarligen inte. Det krävdes bara ett år att starta om hjärtat så att säga. Jag har trott samma sak flera gånger förut. Men alltid förr eller senare blivit den jag var innan, och den jag är idag.

Jag kommer utvecklas ännu mer under mina 4-5 års studier. Men jag börjar ifrågasätta om jag alls kommer att förändras?

Tänk att vara 65 år, och fortfarande tänka som jag? Det går väl inte?

Och nu åskar det ute.
Minns en kväll när jag som liten pojke låg och höll om en liten flicka som var rädd för åskan.
Det är många, många år sedan nu.

Jag har utvecklats sedan dess.... Men inte förändrats ett smack.