Trillske

Jag strippade igår.
Strax efter att en okänd pryl haft sin tunga långt ner i min hals (nådde väl lungorna eller nåt, för jag kunde inte andas).
Sedan strippade jag. Eller, strippade och strippade; jag tog av mig kläderna och satt och såg glad ut i ett par strumpor och ett par kalsonger. Att strippa är väl egentligen mer avancerat och innefattar väl egentligen både musik och bisarra höft-rörelser, och jag tvivlar på att jag egentligen behärskar det sistnämnda. Specielt om jag ska klä av mig saker samtidigt. Låter som ett recept för göra en härlig knut på sig själv. 
 
Men ska inte sådant vara lite pinsamt ändå, när man inte känner hälften av åskådarna? Jag vet inte. Det kanske inte ska det. Kanske är det inte pinsamt när man är över 20. Kanske är det jag som inte läst "20+ for dummies". Det var inte pinsamt iaf. Det var ungefär lika känslolöst som det mesta annat nu för tiden. Inte tråkigt eller så, vi hade skoj trotts att vädret gjorde sitt bästa för att förstöra en riktig festkväll. Det är bara det att jag inte kan bli tårögd av lycka längre. Inte av sorg heller. Inte nostalgi heller. Nu har jag som bekant inte läst boken, så allt det här kanske står där, men det har hursomhelst inte känts helt rätt. Jag mår fantastiskt bra, och har sällan haft så få svackor - om dom ens finns för närvarande. Men det känns liksom inte.

Blev jag djupt sårad förra året och stängde av mig själv? Jag har ingen aning. Borde jag inte märkt det då? 
Givet, det vi hobby-poeter kallar för "hjärtat" fick sig en skaplig smäll. Men det har det väl fått förr, och det kommer det väl alltid att få? Det är sånt hobby-poetens "hjärta" får. Smällar. Oavsett hur det berörs så gör det bara ont, eller hur? Jag menar, det är ju så hobby-poeter utrycker sig. Kärleken gör så förbaskat ont i hobby-poetens hjärta, och sedan försvinner kärleken och då gör det så förbaskat ont i hobby-poetens hjärta, så hobby-poeten letar efter en ny kärlek och all längtan efter en ny fet smäll gör så otroligt förbaskat ont i hobby-poetens hjärta. 

En av Katterna ringde när jag kom hem. Jag berättade snabbt om hur jag strippat, haft tungor i halsen, och att det stör mig att jag inte blir känslomässigt berörd av saker. Det sa jag alltså till någon som i hög grad blir känslomässigt berörd av grejer och snart bor många, många mil från mig. Och inte riktigt gillar den situationen. Ibland är jag dum för att hålla folk på avstånd - för att inte lura in någon som sedan blir sårad - och ibland är jag bara dum. En del av mig går fortfarande i tusen bitar så fort någon annan mår dåligt tack vare att jag finns. Säkert fler än tusen, men det är så vi hobby-poeter utrycker oss. Tusen bitar är oändligt många bitar. 
En annan del är fast besluten om att bry mig om mig själv, tills jag verkligen är på väg på precis den stig som jag har valt. Kanske när jag joggar - eller till och med springer - längs stigen. Att först då se hur det går för dom som springer runt i skogen bredvid. Jag är ganska nära det målet, och det målet är så otroligt utstuderat att det känns konstigt att bry sig om något annat. 

Dom två delarna bråkar med varandra hela tiden, och det slutar ofta med att jag ringer till folk för att säga att dom inte borde prata med mig egentligen. Och att jag blir känslomässig över att jag inte blir känslomässig. 


Jag kanske borde skrivit allt i dåtid.
Det blev en ganska lång promenad idag, och den promenaden var helt fantastisk. Jag var hungrig och trött, det var dåligt väder, men allt var perfekt. Det var nostalgi i varje fotsteg, optimist, oro, pessimism, kärlek, sorg, längtan, förundran, avundsjuka, blyghet, räddsla, lycka. Hobby-poetens dröm.

 

Sedan finns det något jag inte kan sluta fundera på. Det finns någon därute som jag är helt säker på att precis just nu lever ett helt annorlunda liv, men på ett så otroligt liknande sätt. Jag är osäker på om det bara är jag som märker det.