Pratar ni med er själva - kommer ni överrens?
Ibland pratar jag tyst med mig själv. Det är nyttigt, eftersom jag plötsligt får en fiktiv person att bolla ideer med. Vi har stundtals kommit fram till rätt fachinerande saker tillsammans. Bland annat kom vi efter många långa nätter fram till hur jag skulle göra för att komma igång med livet igen, och det gick ju strålande.
Jag antar att när man pratar med sig själv så vet man vad man får. Om man pratar med en psykolog (som jag gjort en gång och antagligen inte igen) så vet man ju inte alls vad man får. Jag tänkte förr att en psykolog skulle kunna vara en enkel genväg - genom att bolla över grejer på andra så kunde dom lösa en del problem medans du fick lite mindre saker att tänka på och på så vis inte översvämma simultanförmågan. Det gick inte riktigt, för psykologen visste ju ingenting om mig - eller något annat vesäntligt för den delen - och var mest fachinerad över att jag kommit dit och i slutändan talat om för henne vad hon borde säga åt mig.
När jag talar med mig själv vet jag dock att den jag talar med innehar samma erfarenheter och samma kompetens som mig i området: mig.
Så det är nyttigt. Om ni inte bollar ideer med er själv så sätt igång med det nu. Om ni inte anser att ni själva är helt tappade eller så, förståss, då ni kanske bara blir ännu mer tappade i processen.
Desto mer komplexa diskussionerna har blivit, desto fler dispyter har dock upstått. Ibland håller jag helt enkelt inte med mig själv. Kan tyckas att någon som diskuterar med sig själv egentligen bara säger bara säger samma sak som motståndaren. Men det stämmer inte. När det blivit riktigt allvarligt kan jag till och med påstå att det jag hävdat strider mot något grundlägande som jag tidigare argumenterat för. Om jag inte har något svar på det slutar det ofta med att jag blir irriterad på att jag är så korkad. Sedan mår jag dåligt och jag bra.
Man hinner med mycket på promenader till och från skolan.
Jag antar att när man pratar med sig själv så vet man vad man får. Om man pratar med en psykolog (som jag gjort en gång och antagligen inte igen) så vet man ju inte alls vad man får. Jag tänkte förr att en psykolog skulle kunna vara en enkel genväg - genom att bolla över grejer på andra så kunde dom lösa en del problem medans du fick lite mindre saker att tänka på och på så vis inte översvämma simultanförmågan. Det gick inte riktigt, för psykologen visste ju ingenting om mig - eller något annat vesäntligt för den delen - och var mest fachinerad över att jag kommit dit och i slutändan talat om för henne vad hon borde säga åt mig.
När jag talar med mig själv vet jag dock att den jag talar med innehar samma erfarenheter och samma kompetens som mig i området: mig.
Så det är nyttigt. Om ni inte bollar ideer med er själv så sätt igång med det nu. Om ni inte anser att ni själva är helt tappade eller så, förståss, då ni kanske bara blir ännu mer tappade i processen.
Desto mer komplexa diskussionerna har blivit, desto fler dispyter har dock upstått. Ibland håller jag helt enkelt inte med mig själv. Kan tyckas att någon som diskuterar med sig själv egentligen bara säger bara säger samma sak som motståndaren. Men det stämmer inte. När det blivit riktigt allvarligt kan jag till och med påstå att det jag hävdat strider mot något grundlägande som jag tidigare argumenterat för. Om jag inte har något svar på det slutar det ofta med att jag blir irriterad på att jag är så korkad. Sedan mår jag dåligt och jag bra.
Man hinner med mycket på promenader till och från skolan.
