Jag var otroligt nära att skriva att jag tänkte skriva om något
Nära att skriva att jag ville skriva om livet, men skriva att livet var för stort för att skrivas. Farligt nära att ruinera min kära blogg på sin integritet genom att skriva det alla andra skriver när dom inte kan skriva.
Att jag inte vet vad jag ska skriva om beror antagligen på att jag har aldeles för mycket att välja på Jag skulle kunna skriva om alla konstiga och roliga människor jag träffat. Eller om alla trevliga människor jag mött. Eller om alla knepiga indier och asiater som bor här. Eller... Jag tror jag har ett par-tre uppslag från varje dag, och då har jag ändå varit här i 22 dagar. Det är antagligen sådant som kommer senare. Om två år kanske jag får tillfälle att förklara för någon precis hur äckligt indisk burkmat luktar. Eller hur dålig ide det är att samla 8000 festande människor inne på en hockeyarena och dra dit Mando Diao föra att sedan låta dom genomföra världens sämsta livespelning. Teori och praktik är inte alltid samma sak.
Jag hostar. Det kan jag skriva. Irriterande mycket, och det har jag gjort i ett par dagar nu. Haft feber i veckan och inte mått allt för bra. Men det fick mig än en gång att inse vilket trevligt ställe man hamnat på. Vi ska börja med ett stort projektarbete, och deadline för att precisera upplägget för projektet - samt hitta litteratur som påvisar relevansen för eventuella frågeställningar - var i fredags. Vi visste redan ungefär vad vi skulle rikta in oss på, men hade kvar arbetet med att springa runt på biblioteket och leta vettiga refferenser, samt ytterliggare snäva vår frågeställning. Febern hade tagit det bästa av mig, och torsdagen var relativt fri, så jag valde att gå hem och kurera mig. Vid 5 tiden på eftermiddagen ringde jag en av två gruppmedlemmar. Mellan snuvningar och hostningar fick jag fram "Du, vi kanske ska ta oss till biblioteket och ordna en snabb sammanställning nu, så det är klart tills imorn?". "Det är redan fixat", fick jag som svar. "Vi tänkte ringa dig, men ville inte väcka dig om du sov".
Och så är det hela tiden. Att folk faktiskt konstant lyckas se till en grupp snarare till sig själv är något jag inte upplevt förut (utanför kärnfamilj och sådär förståss).
Har skitmycket roligt att berätta dock. Det får bli en annan mer hostfri natt.
Att jag inte vet vad jag ska skriva om beror antagligen på att jag har aldeles för mycket att välja på Jag skulle kunna skriva om alla konstiga och roliga människor jag träffat. Eller om alla trevliga människor jag mött. Eller om alla knepiga indier och asiater som bor här. Eller... Jag tror jag har ett par-tre uppslag från varje dag, och då har jag ändå varit här i 22 dagar. Det är antagligen sådant som kommer senare. Om två år kanske jag får tillfälle att förklara för någon precis hur äckligt indisk burkmat luktar. Eller hur dålig ide det är att samla 8000 festande människor inne på en hockeyarena och dra dit Mando Diao föra att sedan låta dom genomföra världens sämsta livespelning. Teori och praktik är inte alltid samma sak.
Jag hostar. Det kan jag skriva. Irriterande mycket, och det har jag gjort i ett par dagar nu. Haft feber i veckan och inte mått allt för bra. Men det fick mig än en gång att inse vilket trevligt ställe man hamnat på. Vi ska börja med ett stort projektarbete, och deadline för att precisera upplägget för projektet - samt hitta litteratur som påvisar relevansen för eventuella frågeställningar - var i fredags. Vi visste redan ungefär vad vi skulle rikta in oss på, men hade kvar arbetet med att springa runt på biblioteket och leta vettiga refferenser, samt ytterliggare snäva vår frågeställning. Febern hade tagit det bästa av mig, och torsdagen var relativt fri, så jag valde att gå hem och kurera mig. Vid 5 tiden på eftermiddagen ringde jag en av två gruppmedlemmar. Mellan snuvningar och hostningar fick jag fram "Du, vi kanske ska ta oss till biblioteket och ordna en snabb sammanställning nu, så det är klart tills imorn?". "Det är redan fixat", fick jag som svar. "Vi tänkte ringa dig, men ville inte väcka dig om du sov".
Och så är det hela tiden. Att folk faktiskt konstant lyckas se till en grupp snarare till sig själv är något jag inte upplevt förut (utanför kärnfamilj och sådär förståss).
Har skitmycket roligt att berätta dock. Det får bli en annan mer hostfri natt.
Kommentarer
Trackback
