Trillske

Hittat en ny tillfällig favoritlåt (vilket jag säkert är helt ensam om).
Kinks - Dandy.

Vet inte om det är Ray eller Davis som sjunger men sångaren i Kinks äger iaf.
Lite Sex Pistols (Johnny Rotten) känsla; det vill säga det låter fel men helt rätt.

Jag måste erkänna att jag än en gång föll in i jargongen.
Pratade lite med plastfarbror (kan man säga så?) under julhelgen, angående mina framtida studier, och sa samma sak jag tidigare i veckan sa till min tidigare chef supa-under-bordet-Stefan.

"Javisst, men sen sitter man där med 250.000:- i studielån! *suck*".
Alla nickar förstående.

Men så säger jag bara för att passa in. Jag har aldrig, och kommer aldrig, bry mig om studielån.


"Men reglerna är ju tuffare nu."
Javisst, och 50-öres tuggumin kostar snarare 1:- än 0.50:- idag men det betyder ju inte att dom tär på hushållskassan.

250.000:- i sig, som en fristående summa, är bara det ganska lite pengar. Så bara där borde egentligen diskussionen ta slut. Men det gör den ju inte, så vi fortsätter:

Myt:
- Idag måste man betala fast man inte har en inkomst

Fel. Helt fel. Betalningsplanen är fortfarande baserad på inkomst. I detta fall (250.000:-) kommer du betala ca 900:-/månad om du har en stadig inkomst. Drar du bara in 150.000/år betalar du bara ca 500:-/månad. Drar du in 0:-/år betalar du 0:-/månad.

Den stadiga inkomsten har du förövrigt i regel fått för pengarna du betalar per månad. Och går antagligen på så vis ca 10.000:- plus snarare än 900:- minus per månad.

Det finns bara en hake: Det suger att vara skyldig pengar. Det suger att ha ett överhängande lån, och för vissa människor suger det mer än för andra.

Men, samtidigt, om man är ambitiös nog att plugga 5 år så är man ambitiös nog att dra ihop 250.000 på en mycket kort tid. Ett år? Kortare om inte precis allt går åt helvette. Och kan helt sonika betala skiten i en klumpsumma.
D.v.s. om man nu tycker att livets vara eller icke vara står och väger med det faktum att man har ett lån att betala tillbaka kan man fixa det.

Dom enda människorna som far illa av ett studielån är dom som av outgrundlig anledning tar lånen (bara 4000/månad!) utan avsikten att plugga. Och där får man väl kanske skylla sig själv lite?

Jag skulle kunna vara den verklige Stig Helmer
____________________________________________________

Sawyer nämnde att han tror Stig Helmer reste med Suntripp eller nåt. Det gjorde inte vi. Vi reste med Solresor. Inte ens nära, eller hur? -_-

Hursomhelst, att ballansera mellan lyckad och svår innebär försåss att man inte alltid är särkilt... Lyckad. Ibland slår det slint och man fungerar inte riktigt som man ska. Man blir lite väl passiv och förvirrad. Som om man inte riktigt är där man är, men lik förbaskat styr den kropp som råkar befinna sig på samma punkt och måste på något vis improvisera fram ett godtagbart beteende. Improvisationen som sådan blir också den mer 'svår' än 'lyckad'.

Det hände en kväll i PDI. Så jag gick och tänkte på varför det blir som det blir ibland. Men kom fram till något helt annat istället: När jag hamnar i ett stadie av 'svår' är jag Stig Helmer. Jag vet inte vad jag gör. Jag vet inte vad jag borde göra. Blir blyg. Passiv. Vet inte vad jag ska säga. Om jag väl pratar så hör ingen. Eller så förbannar jag att dom hörde, eftersom jag sa något konstigt som ingen förstod. Så försöker jag prata bort det och säger något ännu mer korkat. Som ingen hör.

Men på något vis blir det rätt ändå. Och på något vis är det just då genombra tjejer bestämmer sig för att jag är en vettig kille. Stig Helmer-Style.

Nämnde det för Sawyer när vi gick där i staden.
"Öhmkey.. Men du är ju lite knäpp du också".

Men när jag är 'svår' är det jag säger antingen obegripligt eller korkat, så det räknade jag med. Men sen kom jag ju på att han har varit med när jag varit 'svår'. När vi festade med J4 var jag 'svår'. Sjukt svår. Så som en blixt från klar himmel ville denna underbara tjej (jag blev spontan-kär för en kväll, men det gjorde mig bara 'svårare' och 'svårare') närma sig.
"Nu kan jag dö lycklig" sa jag. Efter en kram. Så säger man inte efter en kram. Framförallt inte när man är 'svår'. "Hoppas någon ser oss", sa jag, när jag gick med armen om henne, "så ska jag ljuga ihop värsta historien när polarna sett mig med värsta bejben". Vad sjutton säger jag. Vad pysslar jag med. Nåja, ingen hör mig när jag är 'svår' ändå. Hon log. "Det låter bra", sa hon. Men klart som fan hon hör dig, du skriker ju nästan!.

Men hon sprang ju inte därifrån iaf. Och vi gick i kylan och värmde varandra och hon log och jag sa konstiga saker och hon hörde inte och jag sa något annat och hon förstod inte och jag var konstig och hon var rätt men hon sprang ju inte därifrån iaf. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om längre. Och jag känner inte J4. Men summa summarum är att det där var inte Trillske. Det där var Stig Helmer. Nu, medans jag skrev detta, mindes jag faktiskt att hon konstant fixade till mitt hår då det föll (enligt hennes utsago) farligt nära just Helmers variant. Jag var 'svår' och då är mitt hår också 'svårt'. Men hon sprang ju inte där ifrån iaf.

Tillbaka till PDI. Strax efter jag pratat om Helmer-fenomenet gled vi in på Systembolaget (nattkrog; öppet 03.00 - 07.00). Det verkade bli ganska bra drag där inne. Men vi satt i en soffa och tittade och jag blev sugen på att festa. Men inte den dagen. För den dagen var jag 'svår' och när jag är 'svår' är det till och med 'svårt' att sitta och titta. Då vill man vara med och leka på dansgolvet. Men om det är 'svårt' att sitta är det jätte 'svårt' att dansa. Och ännu 'svårare' att prata engelska med aldeles för hög musik i bakgrunden.

Nu visste jag inte längre vart jag skulle ta vägen. Jag satt där och undrade vart Trillske var och när han tänkte hämta tillbaka sin kropp, för jag var trött på att improvisera och det blev ju bara fel, så nu var jag mer passiv än någonsin. Sawyer verkade trivas bättre, och jag undrade om han kanske funderade på att spontan-ragga någon flicka där inne, och sedan tänkte jag att det kanske Trillske också ville, men Trillske fick skylla sig själv för han var inte där, och jag var lite sur på att han lämnat mig där utan att tala om vad jag ska göra med hans kropp.

När vi suttit där ett tag och jag sagt en massa saker som ingen hörde och en massa saker som ingen förstod, så hände det igen. En vacker flicka (som verkade långt mer städad än merparten av befolkningen på Systembolaget) sätter sig till vänster om mig. Det fanns gott om plats. Men hon sätter sig nästan i mitt knä. Säger inget. Tittar lite då och då. Ignorerar alla där utom mig. Tittar jag dit ger hon den där blicken som säger "kan du hälsa på mig så jag hör vilket språk du pratar?". Det finns en liten, liten möjlighet att hon var svensk. Men jag var så 'svår' att jag inte ens kunde prata svenska. Om jag pratade så fanns det ju en risk att någon hörde mig. Så jag sa inget. Men hon satt kvar. Hon verkade lite blyg. Och flyttade sig försiktigt närmare. Och jag flyttade i motsatt riktning i samma takt, för jag var 'svår' och skulle jag fortsatt så skulle jag snart sitta i Sawyers knä vilket inte heller skulle vara särkilt 'lyckat'.

En kille satte sig på vänster sida om henne. Och sen en kille till. Så hon flyttade sig än en gång åt höger och jag funderade på om det skulle se konstigt ut om jag hoppade över Sawyer så dom satt bredvid varandra istället, för jag ville inte att den här tjejen skulle förstå exakt hur 'svår' jag var och ångra sig för att hon inte gav efter för dom som faktiskt stötte på henne.

Efter en liten stund ställde vi oss upp och gick. Snart ställde sig tjejen också upp. När vi gick upp för trappan och ut från krogen så gick hon upp för trappan bakom oss och ut från krogen och jag ville bara springa hem snabbt snabbt för att gömma mig för min egen 'svårhet', och vakna upp nästa morgon som 'lyckad' istället eftersom jag trivs bättre med livet när jag vet vad jag säger och gör.


Men Stig Helmer-effekten fick ett ytterliggare bevis. Skillnaden mellan verkligheten och filmerna är att i filmerna tar dessa flickor tillräkligt med initiativ för att Stig Helmer inte ska ha någon egentlig möjlighet att avika.

Jag har ett litet dillema. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera anonymiteten bakom de alter egon jag skapar. Hur blir det egentligen när jag slänger upp bilder från Gran Canaria?

Ska jag klura på. Tills vidare:

___________

Hört från bussen mot Las Palmas:

"Asså vad fan, så när man skulle slå på dom där jävla lamporna i sovrummet.. Ja, då tröck man ju på vänster knapp och trodde man skulle tända vänster lampa. I helvette eller. Dom gör ju fan allt bak och fram i det här landet.
Klart spanjorerna hittade till Amerika. Dom trodde ju för i helvette att dom var i Indien!"

Yes, jag är tillbaka, och ska fixa en rejäl uppdatering när Sawyer slänger över bilder tänkte jag.

I övrigt.. Mycket att stå i nu.

_________

Våren då?
Jag är uppenbarligen minst lika impulsiv fortfarande. Men nu är jag ju seriös iaf.
Blir plugga teknik på HiG några månader, och spara så mycket pengar det bara går inför sommaren.
Men KTH-planerna är intakta. Verkar vara den enda frågan jag inte ändrar mig i.

På onsdag åker vi.
Fy fan vad skönt.

Den som hittar denna serie att ladda hem, eller ens VHS-band att beställa... Hör av er. Lovar att kompensera bra om någon lyckas.

Sitter och äter världens godaste pepparkakor.
Och hostar.

Blev en ganska vild jul och nyår.